kärt barn har många namn...

Tia blir 3 år nu i sommar och till hösten har vi haft henne i 2 år. Helt galet så fort tiden har gått, det har varit riktigt jobbigt bitvis, speciellt i början. Hon är ju som nämt en liten surtant och det här med kontakt har inte riktigt varit hennes grej.. Vilket har varit riktigt jobbigt! Det är därför så skönt nu när jag är ute med henne i hundskogen att hon söker upp mig så ofta och tätt, hon är nu oxå riktigt duktig på ögonkontakt och har blivit mycket bättre på dirigering.

Vi får däremot höra väldigt ofta att hon är så bortskämd och hur det ska gå när vi får barn, kommer inte Tia att bli väldigt svartsjuk? Jag är ju en optimist och har svårt att tänka mig att det kommer att bli något större problem. Jag tror inte Tia kommer att bli svartsjuk, jag tror hellre att det vara så att hon blir beskyddande över barnet... Det skulle däremot inte vara så bra, men det får vi helt enkelt jobba på att undvika.

Ja hon är iaf så söt och har bara blivit så go att ha å göra med, hon har ju oxå blivit äldre. Sen är hon så bra att ha när vi bor som vi gör. Såklart blir jag lite mer uppbunden och tycker inte riktigt om att lämna henne ensam... och det måste jag jobba på, lämna Tia en stund för att bara gör saker för min skull. Men det är svårt, hon är ju så söt :P

är inte en av de roligare delarna av graviditeten... (idag iaf)

Redan när jag flyttade till Danmark tog jag på ganska många kilo på dom första 2-3 mån. Jag började sen att träna och tappade lite, skönt då jag hade börjat vantrivas med min kropp. Då blev jag ju gravid, vilket inte gjorde så mycket iofs men jag kunde ju inte fortsätta att tappa i vilkt. Nu har jag inte gått upp extremt på något sätt i min graviditet utan jag ligger ganska normalt till med mina +5 kg. Jag måste ändå erkänna att jag tycker att det är jobbigt och jag kan verkligen inte låta bli att ora mig över att jag kommer att ta på tok för mycket på.

Det är kankse löjligt att noja över, speciellt när det än inte ser ut att spåra iväg. Jag brukar oxå vara ganska lugn med det, jag väger mig inte varje dag längre och har slappnat av lite mer. :) Fast idag ska jag erkänna att jag har en dålig dag...

Var vi bor bidrar inte till att det känns som det kommer att bli lättare att tappa vikten, eftersom jag redan när vi flyttade hit började att gå upp i vikt. Orsaken till att det har blivit så här, skulle jag vilja säga beror på att vi bor lite för långt bort och man tar bilen för ofta, vilket gör att man saknar mycket av vardagsmotionen. Tror den är extremt viktig för den tänker man inte på. I Umeå så blev det ändå lätt att man cyklade/promenerade varje dag i säkert någon km totalt.

Saknar det riktigt mycket och därför kommer jag nog inte vilja ha ett hus såhär i framtiden. Det får gärna vara avskillt och fanns det bra en affär i Ilskov så skulle det vara mycket bättre.

Sen det här med kroppsformen, jag känner mig redan gigantisk, fast jag vet att jag inte är det. Men ja tycker ändå om min mage :) Det drygaste är att jag blir så anfådd för minsta lilla och har världens långsammaste tarmsystem så det känns typ alltid som jag är halvt förstoppad (ursäkta infon). Så jag känner att min mobilitet har blivit ganska påverkad.

Ursäkta gnäll inlägget och jag ska nu ta Tia ut på en promenad så känns nog allt mycket bättre när jag kommer tillbaka.